Hej. Jag vet varken ut eller in längre. Det går en tjej i min klass, Linda. Hon är underbar. Jag får nästan tårar i ögonen bara jag hör hennes namn, det klingar så vackert. Linda. Det smärtar mig oerhört att hon inte är min, hon vet nog inte ens att jag existerar men jag tänker på henne jämt och ständigt. Jag vill att hon ska må bra, att hon ska vara trygg. Det spelar ingen roll om hon vet eller inte.
En dag följde jag henne hem från skolan, gömde mig bakom en tidning med kikhål på tunnelbanan och sedan smög jag i buskarna utan att tappa henne ur sikte tills hon kom till ytterdörren. Jag tänkte faktiskt gå hem därefter men av en gripande oro att hon skulle halka i duschen stannade jag kvar utanför i trädgården. Det var november och jag frös men Lindas säkerhet måste gå före allt. Det föreföll sig så att jag hade kikaren med mig (slump eller ödet, jag kallar det tur!) så jag la mig och tittade på henne när hon tog en dusch, tänk om hon skulle ha ramlat och ingen kunnat hjälpa, jag skulle aldrig ha kunnat förlåta mig själv!
Vad ska jag göra för att få henne att förstå? Få henne att uppmärksamma mina rop på kärlek. Jag vill bara få vara med dig, Linda. Se mig, hör mig, känn mig. Jag vet att du gillar Winnerbäck. Jag vet allt om dig. Jag älskar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar